Ta hand om varandra

Inlagt av i maj 22, 2020 i Okategoriserade | 0 kommentarer

Oj, var ska jag börja? Denna veckans inlägg blir något som jag inte trodde att jag skulle skriva och något väldigt personligt. Samtidigt som det på något sätt blir en påminnelse om att man aldrig vet i förväg vad morgondagen har att komma med.

I dessa tider uppmanas vi från alla möjliga håll att tänka en gång extra på våra gamla och sköra. På våra medmänniskor. Man vet aldrig hur livet kommer att se ut imorgon, eller ens inom den närmsta timmen…. 

Jag, Andrew, har inom loppet av fem dagar fått två telefonsamtal som fullständigt sätter hela livet på ännu mer paus än vad det var bara minuter innan telefonen ringde.

I söndags var vi nere i Varberg och hälsade på mina föräldrar. Då berättade morsan att katten, Nissemisse, som vi haft sedan han var typ tre månader gammal – det är 17 år sedan, var väldigt sjuk och att de väntade på provsvar som skulle komma under måndagen.

Då sa hon också att det inte såg så ljust ut för honom och att det troligen snart var dags för honom att få komma till en annan plats. Då tänkte jag: ”Okej, han är sjuk men det handlar väl om ett halvår eller så innan något händer.” Nej, i måndags eftermiddag ringde morsan för att meddela att provsvaren inte visat på någon förbättring trots medicinering och att de hade varit tvungna att ta beslutet att låta honom somna in…

Mitt i mitt bearbetande av saknaden efter Nissemisse har jag hela veckan gått med en känsla av ”när kommer nästa tunga besked?”. Som om jag visste att det skulle komma fler inom en snar framtid.

Så nu ikväll, när vi kommit hem efter att ha varit på grill-middag hos Jossans kusin Helena, satte jag mobilen i laddaren och det hann inte gå ens två sekunder innan jag ser att morsan ringer.

I samma sekund som jag svarar tänker jag ”vad har hänt nu?”.

Morsan behöver knappt börja säga något innan jag hör att ”nu kommer det där beskedet jag känt på mig hela veckan”. 

Min gammelmormor somnade in tidigare idag, 99 år gammal. 

Den här veckan har, i alla fall för mig, blivit en ordentlig påminnelse om att verkligen inte ta något för givet och att man aldrig vet vad som händer imorgon.

Jag vill avsluta detta inlägg med att be er alla som läser detta att tänka på alla som ni har i er närhet, oavsett om det är någon i familjen, släkten, någon vän eller kanske till och med på jobbet. Känner du att det var längesedan du pratade med till exempel din farmor? Lyft då luren och ring henne! Tänk inte: ”jag gör det imorgon”. Då kan det vara för sent.

Lämna kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Hoppa till verktygsfältet